Total upplevelse
Helgen var över och vilken härlig helg sedan!
Midsommar var helt fulländad. Som en Prippsblåreklam med massor av vänner, bekanta och främlingar. Sill, nubbe, midsommarstång, fyrkamp, dans, öl, bastu, massor av bad (sådär mycket så att hon hade fått träningsvärk i halsen när hon sträckt på huvudet för att inte få kallsup av alla vågorna) massor av kramar, kärlek och kanske en och annan lite för hetsig diskussion. Glömde hon säga utomhusbar, dass med underhållning, partytält, trollkonster och grill? Helt underbart hade det varit, precis som en midsommarafton skall vara.
Inte hade hon varit så sliten heller. Hon hade tagit det lugnt med drickat och även om hon var uppe och sett solen gå både upp och ner så hade hon varit pigg dagen efter.
Dagen med stort D.
Hon hade fått besök. Av Tman. Han hade satt sig i en bil och åkt upp till Hufvudstaden bara för att säga att han ville ha henne, som sin, på riktigt. Om hon ville. Han hade öppnat såväl själ som hjärta och lagt dem i hennes händer med en önskan om att hon skulle vara rädd om dem. Och hennes hjärta hade ju aldrig riktigt lämnat hans händer. Så lördagen hade försvunnit i kärlekens tecken, i många, långa, djupa och grunda diskussioner om allt vad som låg framför och bakom. Så nu var det ett faktum. Tman och hon. Hennes drömmars man hon aldrig riktigt vågat hoppas på. Nu var det verklighet. Nu var verkligheten som drömmen, den drömmen hon aldrig ville vakna upp från.
Söndagen började tidigt med en bilresa till Långtora och flygfältet. Nu skulle det flygas! Hon fick äran att flyga med två fantastiskt duktiga piloter som inte bara tog hand om henne och visade henne hur hon skulle bete sig på marken, utan även utmanade henne i våghalsiga luftfärder. Hon hade varit upp i över 2,5 timmar totalt, fått uppleva Enköping från ovan, lekt med moln, serr en front komma in, fått hjälpa ett gäng plan upp i luften, kört elbil, busat med barn, och störst intryck hade hennes näst sista flygning gjort på henne. Med G-krafter uppmot 6, svart för ögonen och magpirr hon tidigare aldrig upplevt var hon euforisk. Lycklig. Glad. Omtumlad. Stolt. Tacksam, och lite halvt sliten. Men hon kunde villigt erkänna att ta cert för att själv få flyga inte låg så långt bort.
En vansinnigt omtumlande helg på många flera sätt, men som inte kändes viktiga att yttra i detta sammanhang. Virrvarret kändes upplöst. Hon var lugn i själen. Allting skulle bli bra. Allting kommer att bli helt underbart bra.
Tillförsikt.
Tillit.
Att våga, utan att veta.
*leendes loggar hon ut från bloggen och tänker att det HÄR, det här var vändpunkten*
Midsommar var helt fulländad. Som en Prippsblåreklam med massor av vänner, bekanta och främlingar. Sill, nubbe, midsommarstång, fyrkamp, dans, öl, bastu, massor av bad (sådär mycket så att hon hade fått träningsvärk i halsen när hon sträckt på huvudet för att inte få kallsup av alla vågorna) massor av kramar, kärlek och kanske en och annan lite för hetsig diskussion. Glömde hon säga utomhusbar, dass med underhållning, partytält, trollkonster och grill? Helt underbart hade det varit, precis som en midsommarafton skall vara.
Inte hade hon varit så sliten heller. Hon hade tagit det lugnt med drickat och även om hon var uppe och sett solen gå både upp och ner så hade hon varit pigg dagen efter.
Dagen med stort D.
Hon hade fått besök. Av Tman. Han hade satt sig i en bil och åkt upp till Hufvudstaden bara för att säga att han ville ha henne, som sin, på riktigt. Om hon ville. Han hade öppnat såväl själ som hjärta och lagt dem i hennes händer med en önskan om att hon skulle vara rädd om dem. Och hennes hjärta hade ju aldrig riktigt lämnat hans händer. Så lördagen hade försvunnit i kärlekens tecken, i många, långa, djupa och grunda diskussioner om allt vad som låg framför och bakom. Så nu var det ett faktum. Tman och hon. Hennes drömmars man hon aldrig riktigt vågat hoppas på. Nu var det verklighet. Nu var verkligheten som drömmen, den drömmen hon aldrig ville vakna upp från.
Söndagen började tidigt med en bilresa till Långtora och flygfältet. Nu skulle det flygas! Hon fick äran att flyga med två fantastiskt duktiga piloter som inte bara tog hand om henne och visade henne hur hon skulle bete sig på marken, utan även utmanade henne i våghalsiga luftfärder. Hon hade varit upp i över 2,5 timmar totalt, fått uppleva Enköping från ovan, lekt med moln, serr en front komma in, fått hjälpa ett gäng plan upp i luften, kört elbil, busat med barn, och störst intryck hade hennes näst sista flygning gjort på henne. Med G-krafter uppmot 6, svart för ögonen och magpirr hon tidigare aldrig upplevt var hon euforisk. Lycklig. Glad. Omtumlad. Stolt. Tacksam, och lite halvt sliten. Men hon kunde villigt erkänna att ta cert för att själv få flyga inte låg så långt bort.
En vansinnigt omtumlande helg på många flera sätt, men som inte kändes viktiga att yttra i detta sammanhang. Virrvarret kändes upplöst. Hon var lugn i själen. Allting skulle bli bra. Allting kommer att bli helt underbart bra.
Tillförsikt.
Tillit.
Att våga, utan att veta.
*leendes loggar hon ut från bloggen och tänker att det HÄR, det här var vändpunkten*
Kommentarer
Trackback
