Minns studentens lyckliga dar
Det är ett helt fantastiskt liv utanför på gatorna. Studensläpen avlöser varandra, engångskostymer blir blöta i Sergelfontänen, tjejernas halsar skiker högre för var klunk skumpa. Jädrar vilken härlig tid! Det var nästan så att hon kände sig gammal när hon tycker att studenterna blir yngre och yngre för varje år. I år är det bara små smurfpruttar som ska ut i livet ju.
Men hon blir glad, hon delade deras glädje över studenten. Hon mindes sin egna studenttid med skivor, mössor, skumpa och jordgubbar var och varannan dag i en månads tid. Härligt. Och friheten över att vara klar. Att komma ut. Den är svår att jämföra med något annat. I studenpresent hade hon bland annat fått en biljett. En biljett till ett äventyr hon aldrig vågat drömma om att hon skulle få. Att flyga luftballong. Tårarna strömmade neför hennes kinder när hon öppnade kuvertet och insåg att hon skulle få flyga....ljudlöst över staden buren av varmluft. Då trodde hon inte att hon skulle känna för ballonger som hon gör idag.
Det skulle bli flygning idag också, och inatt hade hon ju fått sova i alla fall 6 timmar, så hon var fit for fight igen! Hon var glad, uppåt, munter även idag och hon såg fram emot kvällen. Säkerligen nya utmaningar, det är det nästan varje kväll, men kul skulle det bli. Hon kände sig hemma där. Visste vad hon gjorde och gjorde det med en säkerhet hon tyckte om hos sig själv.
Hon hoppades lite på det där samtalet idag...kanske kanske skulle det hinnas med ett par minuter. Hon kände att hon behövde det, oavsett vad som sägas skulle. Inte bara av nyfikenhet, utan faktiskt i rent bearbetningssyfte. Hon ville veta vad A sagt, tänkt och tyckt och om det kanske fanns några anledningar som låg bortom hennes förnuft och känsla. Hon ville gå vidare. Hon ville inte dra lite försiktigt i plåsterkanten hela tiden och dra upp det infekterade såret lite grann här och där. Hon ville rycka bort det, snabbt effektivt. Och det får väl göra ont då, och det får väl börja blöda igen då. Men då är i alla fall plåstret borta så att såret kan börja läka.
Urs. Hon var långsint. Fruktansvärt långsint. Aldrig såra en kräfta. Det blir svårt att komma tillbaka till henne då. I alla fall sådär nära inpå. Skalet kan vara hårt.
Men nu är det helg. Om en timme blir hon upphämtad i sedvanlig ordning denna vecka för att bege sig till nästa jobb. Väl hemma i sängen skulle hon för första gången på oerhört länge stänga av mobilen och sova. Hon visste att man inte kunde sova ikapp förlorad sömn...men det skulle bli förbannat skönt att vakna av sig själv och inte av mobillarmet. Och det skulle bli så skönt att få rodda lite hemma. Städa, tvätta, plocka och allt sånt som har blivit lidande de senaste två veckorna. Hon visste att man inte heller kunde lagra sömn, men hon ämnade sova mycket så att hon orkar helgens bravader. För det skulle bli ett par stycken hade hon bestämt.
Så, en timme kvar.
På återseende
Men hon blir glad, hon delade deras glädje över studenten. Hon mindes sin egna studenttid med skivor, mössor, skumpa och jordgubbar var och varannan dag i en månads tid. Härligt. Och friheten över att vara klar. Att komma ut. Den är svår att jämföra med något annat. I studenpresent hade hon bland annat fått en biljett. En biljett till ett äventyr hon aldrig vågat drömma om att hon skulle få. Att flyga luftballong. Tårarna strömmade neför hennes kinder när hon öppnade kuvertet och insåg att hon skulle få flyga....ljudlöst över staden buren av varmluft. Då trodde hon inte att hon skulle känna för ballonger som hon gör idag.
Det skulle bli flygning idag också, och inatt hade hon ju fått sova i alla fall 6 timmar, så hon var fit for fight igen! Hon var glad, uppåt, munter även idag och hon såg fram emot kvällen. Säkerligen nya utmaningar, det är det nästan varje kväll, men kul skulle det bli. Hon kände sig hemma där. Visste vad hon gjorde och gjorde det med en säkerhet hon tyckte om hos sig själv.
Hon hoppades lite på det där samtalet idag...kanske kanske skulle det hinnas med ett par minuter. Hon kände att hon behövde det, oavsett vad som sägas skulle. Inte bara av nyfikenhet, utan faktiskt i rent bearbetningssyfte. Hon ville veta vad A sagt, tänkt och tyckt och om det kanske fanns några anledningar som låg bortom hennes förnuft och känsla. Hon ville gå vidare. Hon ville inte dra lite försiktigt i plåsterkanten hela tiden och dra upp det infekterade såret lite grann här och där. Hon ville rycka bort det, snabbt effektivt. Och det får väl göra ont då, och det får väl börja blöda igen då. Men då är i alla fall plåstret borta så att såret kan börja läka. Urs. Hon var långsint. Fruktansvärt långsint. Aldrig såra en kräfta. Det blir svårt att komma tillbaka till henne då. I alla fall sådär nära inpå. Skalet kan vara hårt.
Men nu är det helg. Om en timme blir hon upphämtad i sedvanlig ordning denna vecka för att bege sig till nästa jobb. Väl hemma i sängen skulle hon för första gången på oerhört länge stänga av mobilen och sova. Hon visste att man inte kunde sova ikapp förlorad sömn...men det skulle bli förbannat skönt att vakna av sig själv och inte av mobillarmet. Och det skulle bli så skönt att få rodda lite hemma. Städa, tvätta, plocka och allt sånt som har blivit lidande de senaste två veckorna. Hon visste att man inte heller kunde lagra sömn, men hon ämnade sova mycket så att hon orkar helgens bravader. För det skulle bli ett par stycken hade hon bestämt.
Så, en timme kvar.
På återseende
Kommentarer
Trackback
