Där bakom kullen

Jag känner mig lite trött i själen och huvudet. Jag tog en lång och rask promenad i den vackra vårkvällen igår för att rensa tankarna lite och försöka komma underfund med varför jag känner som jag gör. Och egentligen är det inga konstigheter - det är ingen raketforsknng för att förstå det...  

- Pappas breakdown
- Farfars bortgång och begravning
- Morfar som fått "domen" 1,5-2 år kvar att leva
- Mormors bromsmediciner som snart nått sitt slut och sen kommer det gå utför
- Lillebror som blev hämtad av farbror blå - ord står mot ord
- Chefen som slutade och ersattes med ny chef som inte är av samma kaliber = jag tycker inte jobbet är lika kul längre
- Tman som flyttar från mig i höst (han kom in på PHS - i Umeå)  

Inte undra på att det känns lite motigt. MEN Under andra halvan av promenaden, var jag tvang att stanna till och njuta. Dofterna från utslagna blommor och träd hann ikapp mig. Koltrastens sång, grusknasrtet under skorna och solnedgången gjorde mig alldeles varm i kroppen. Det finns ju hopp! Man kan se positivt på allt som hänt också.  

- Pappas breakdown öppnade allas ögon - framförallt hans egna inför att själv skapa förändring
- Farfars bortgång och begravning - han har inte ont längre. Där han är nu kan han nog räta på ryggen och cancern är puts väck. Farmor stärks av detta.
- Morfars dom - läkare har haft fel förut - han kanske har 10 år kvar att leva. Om inte annat kommer de här 1,5-2 åren vara oerhört innehållsrika och värdefulla. Lånad tid är ibland den bästa.
- Mormors mediciner gör att hon fortfarande är medveten om att hon är sjuk - vilket är det jobbigaste för alla - inklusive för henne själv. När bromsmedicinerna inte tar längre - kommer hon själv att må bättre - för att hon inte förstår annat.
- Lillebror blev rejält skrämd under förhöret och vill aldrig mer sitta inlåst - han har lärt sig ett och annat.
- Ny chef - jag kan ta möjligheten att lära mig något nytt.
- Tmans dröm har gått i uppfyllelse och det handlar bara om två år på någon form av distans. Vi kommer klara det! Sen har han ju ett jobb på heltid! Och allt detta har gjort att vi kunnat planera lite bättre inför vår gemensamma framtid.

Det är positivt!  
Det finns hopp - där bakom kullen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0