Ålderdom!

Jag är en pensionär som undrar var tiden, dagarna, månaderna och åren har tagit vägen!  

Ibland blir man liksom ikappsprungen av såväl gågna år som gårdagen, som man liksom redan glömt.   Den senaste veckan har varit minst sagt innehållsrik. Mycket prat med Tman om allt och inget. Mycket sova och ta igen sig. Mycket bra film. Mycket god mat och dricka. Mycket träningsvärk. Och sen en och annan underlig händelse.  

Till att börja med...detta facebook...när man tror att alla i hela världen har hittat en på facebook, eller i alla fall de som man tror att man vill ha kontakt med...och man liksom börjar slappna av lite och kanske till och med tröttna lite på det där plejset. Då plötsligt dyker det upp som gubben i lådan människor som man inte alls vill ha kontakt med (läs exmannens nya fru) och sen händer det att en och annan förlorad vän från förr även visar sig.  

I det första fallet blev jag till en början lite paff. Varför i hela friden namn vill hon vara "vän" med mig på facebook? Av uppriktigt intresse för att lära känna personen som hennes man varit tillsammans med i åtta år, eller för att snoka. Eller var det rent utan ett misstag? Ja, tankarna hann bli ganska många innan förståndet hann ikapp. Delat konto. Hon och exet delar konto på fejjan. Vilket känns lite opraktiskt och går emot hela idén med facebook. Det var således exet som ville bli vän med mig. Jag har inte accepterat det - ännu. Undrar om jag ska göra det ens. Jag tycker nog att det skulle vara lite för wierd att jjust hon då skulle se den lilla delen av mitt liv där, som för övrigt mest består av fyllebilder upplagda av andra. Kanske är jag fånig, men jag är inte intresserad av närmare kontakt med henne.  

I det andra var det just en förlorad vän som dök upp. Eller det kanske var jag som hittade henne. Och det är som jag skrev i tidigare inlägg - något som värmer i själen. Vi sågs för promenad och fika igår och det var så jäkla roligt. Inte bara roligt, utan det var skönt att se henne, prata med henne, intressant att lyssna på hennes berättelser om de senaste åren när vi itne haft någon som helst kontakt, träffa hennes bedårande dotter och ja, att bara vara. Precis som att inga år har gått - och samtidigt massor sen vi var så där tajta. Allt och inget var liksom förändrat. Tryggt och hemtamt och samtidigt nytt och spännande. En ganska cool upplevelse.  

Det gav mig mycket ur mitt egoistiska perspektiv. Jag har lärt mig mycket om mig själv bara den senaste veckan. Och DET mina vänner. Det är bra det!  

Betyder det att man är vuxen...eller pensionär kanske?  

Jag kände mig rätt gammal när jag i helgen var hos favoritfamiljen och änglarna (guddöttrarna mina) och jag på skämt säger att jag är "Tant Ögonblink". LIlla treåringen som snappar upp precis allt man säger och gör snappade upp även detta och gick sen runt och ropade "Tant" till mig hela eftermiddagen. Hade jag inte åldersnojja innan, så har jag nog fått det nu. Jag tror minsann att ett hårstrå eller tre blev gråa på kuppen också.  

Nejdå, jag har ingen åldersnojja...jag är inte stressad över att jag närmar mig trettio och fortfarande inte har hund och barn. Jag vet att det kommer, i sinom tid. Och dessutom...det är så otroligt mycket barn i min närhet just nu, så bäbisbehovet blir uppfyllt utan att jag har egna.  

Och samtidigt som jag har dessa egotankar så vet jag personer som har det förbannat jävla pisstungt nu. Personer vars änglar lämnat in alldeles alldeles för tidigt och personer i deras närhet som sörjer. Hur går man vidare från något sådant? Så förbannat jävla orättvist. *skickar tankar och energi till dem*   

Over n out dudes

Kommentarer
Postat av: Lunkentussen

Appråpå människor från förr så ska jag hälsa från församlingspedagogen i församlingen jag praktiserar i just nu. Hittade en gammal bild på en fd kyrkogårdsarbetare också. Intressant.

2009-04-01 @ 21:24:44
URL: http://www.lunkentussen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0