Döden finns tydligen

Döden har för mig alltid varit väldigt relativ, om den ens har existerat. Om döden ens KAN existera.  

I min värld har den varit så frånvarande att jag stundom tvivlat på att den ens finns. Det är något sånt där som är så otänkbart, och något som bara andra råkar ut för. Inte jag. Inte mina nära och kära. Inte min familj. Det händer inte mig!   När pappa brakade samman och förlorade livlusten betänkte jag döden för första gången på många många många år, kanske för första gången på riktigt någonsin.

Tankar som hur begravningen skulle vara, och hur julafton skulle vara utan pappa blandades med mer religiösa tankar som vad händer sen? Men, pappa kom på fötter och återigen var det otänkbart att någon i min närhet skulle lämna jordelivet.  

Åsså sitter jag och kan inte tänka på annat än farfar komande begravning, sista gånger vi träffades och jag för allt för att faktistk tänka på annat. Allt för att inte fokusera på det tråkiga. Någon gång framöver kommer jag kanske kunna vända fokus till goda minnen och härliga minnesbilder av farfar. Men just nu behöver jag putta bort allt. Bara blåsa bort det liksom, med en suck. Jag är inte riktigt kompis med döden.  

Igår försökte jag med det genom att baka/laga piroger. Det gick sådär. Därför att det enda jag kunde tänka på var lilla farmor som gå gärna ville baka något till begravningen. Pirogerna blev förvisso grymt goda, men det måste varit för att de kryddades med kärlek och tårar.  

Ja, jag får försöka få någon form av utifrånperspektiv och tänka att det är inte jag som har det värst. För hur jävligt man än har det, så finns det alltid de som har det värre. I detta fall farmor, pappa och fastrarna.  

Det är för dem jag får finnas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0