Ögonblink

Valborg.
Jag minns det som igår. Min första fylla. Den var just på valborg. Inte ens 12 år hade jag hunnit bli, men jag ville så gärna hänga med de äldre, passa in och självklart utmana ödet (läs föräldrarna) Det var rätt varmt ute och vi tog cyklarna ned till Sätra. Det var där man skulle vara om man var kvar på ön. Det var där man skulle vara om man var någon. Det var där ön samlades. Brasa, majtal och sång som ingen brydde sig om. Det enda viktiga var att hålla sig varm tills alla vuxna gått hem.

Flaskorna var taffliga och det är ett under att vi inte blivit både blinda, döva och lama på kuppen. Pet-flaskorna var fyllda med något ljusgult. Hemmagjort mjöd kallades det visst och alla var så ivriga att dricka det att ingen ens tänkte tanken på att ta ut de överjästa russinen som skalpade runt. Nån drog fram en glasflaska med något rött surt i, och det halsades. Och det sjöngs. Och halsandet fortsatte.

Första cigaretten röktes även denna kväll. Munbloss hade jag hört var för töntar, och hur svårt kunde det vara att dra ett halsbloss? Som om det var den naturligaste saken i världen drog jag ett bloss för fulla lungor. Och blåste ut röken. Syrran häpnade över att jag inte ens hostade. Vad enkelt det var, minns jag att jag förvånat tänkte.

På traktorvagnen satt vi halva natten, tills brasans glöd inte värmde längre och tills drickat var slut. Fumliga pojkhänder som ville utforska. Fnittrande tjejer som tyckte allt var lite spännande men som ändå inte ville. Och pojkarna respekterade. Allting slutade i en vinglig cykelfärd hem, att vi smög in genom tvättstugans olåsta och tysta dörrar och ett oläsligt dagboksinlägg senare somnade jag med huvudet oskyldigt på kudden.

Igår var det valborg igen. Nu är man vuxen och det hör lite till att oja sig över "ungdomarna" som super skallen i bitar. Valborgsmässoafton tillbringades i fantastiskt trevligt sällskap, med god dricka (sådär vuxet måttligt mycket) fantastisk mat, underbar miljö och omgivningar. Regnet som alltid strilar just denna dag bekom mig inte. Det var bara härligt att få se brasan, lyssna på sången, minnas ungdomsåren och känna att man har gått vidare.

Någon sa att det alltid blåser kring mig. Att det stormade i mitt liv. Att det alltid hände något. Jag tolkade det som något negativt. Att jag aldrig kunde komma till ro. Att det var tvära kast. På ett sätt blev jag ledsen, därför att jag inte vill att folk ska uppfatta mig som så. Därför att jag inte tycker att det är en rättvis bild. Därför att jag upplever inte själv att det stormar kring mig. Jag behöver inte försvara mig, men jag vill.

Allt jag gjort har jag gjort i en övertygelse.
En övertygelse om att det varit rätt.
En överygelse om att det varit fel.
En överygelse om att det kunde bli bra.
En övertygelse om att det aldrig kunde bli bättre.

Kanske har det blivit tvärt nu på slutet.
Kanske har jag gjort ett lappkast. Men inte med nonchalans eller oaktsamhet.
Utan med en uppriktig tro och vilja. Och en magkänsla, en magkänsla som hjärta och hjärna just nu håller på att hinna ikapp. Som en kvittens på att känslan är rätt. För det är jag övertygad om. Och då kan jag inte stå och se tillfället passera mig förbi. Därför att en liknande känsla eller tillfälle kommer aldrig igen.

Det är jag övertygad om.


  <---här är mitt tänkarställe...där tankar som de ovan väcks...å släcks...