Tudelad tvåsamhet
Nu var det ett tag sen hon skrev. Förra veckan var en galen vecka med jobb dygnet runt. Hon kom hem till lägenheten i 5-timmarsperioder. Och då bara för att sova. Det hade blivit flygning alla hennes dagar förra veckan. Hon älskade det, men hon kunde lätt svänga med en svordom eller två över kollegor som inte riktigt höll måttet, än mindre säkerheten när de var ute med stora ekipage och körde. Det var tudelat - å ena sidan gav hon alla en chans, det är inte lätt första gången. Men å andra sidan - kan man inte framföra ett fordon säker så skall man inte ha ansvar för 20 personers liv - oavsett om det är första eller hundrade gången. Tudelat skräck och tillit.
Hon hade varit sliten när hon gick av planet i fredags. Hon skulle hälsa på A 50 mil västerut...visst hade hon varit nervös denna gång också, men grejen var den att hur mycket hon än ansträngde sig att vara si eller så, så kunde hon i alla fall bara vara sig själv. Och med det i ryggen sänktes pulsen ett par hundra och sen körde hon bara. Hon kände sig osäker och säker på samma gång. Helt säker på vad hon ville få ut av helgen, och samtidigt så osäker på sig själv. Relativt säker på vad hon själv kände, osäker på om känslan delades av A. Tudelat känsla och förnuft.
De hade myst, tagit det lugnt, ätit långa frukostar, sovit länge, umgåtts och bara varit. Höjdpunkten var lördagens GP i Speedway. Hon hade inte kunnat någonting om motorsporten innan, inte hur det gick till eller någonting. Så A fick agera frågeplank där hon hade ställt alla dumma frågor hon kunde komma på för att förstå sporten mer. Och den hade sugit tag i henne. Mullret när de körde förbi fick bröstbenet att vibrera, hon var begeistrad och kunde inte låta bli att sugas med av känslan och stämningen och ställa sig upp och ropa och heja när det var som mest spännande. Hon skulle lätt åka på flera av deltävlingarna. Lätt. Samtidigt kändes det in i märgen när de körde omkull...hon kände med de tappra förarna när de blev tvugna att avbryta tävlingen för att de kört omkull. Dels för att de skadat sig fysiskt, och dels för att det måste kännas förbannat att behöva bryta loppet, att inte kunna fortsätta. Tudelat begeistring och smärta.
Hon hade försökt att slappna av och som sagt var bara vara. Hon tänkte mycket i termer om ensamhet, tvåsamhet och vad det innebar. Hon hade alltid trott på tvåsamhet som ett sätt att leva. Att dela halva sig själv med någon annan. Att vilja att någon känner en utan och innan. Att vilja dela en vardag. Ingen av dem var där ännu, de rodde långsamt med ekan på ett än så länge rätt lugnt vatten. En varsin åra, ett årtag i taget. Det var ett jobb för båda, ett tudelat. På ett sätt ville hon dra på motorn och sätta lite fart ut mot öppet vatten, för att testa. Samtidigt som hon inte ville annat än att det skulle ta sin tid, att gro, växa och bli något stabilt med tillförsikt. Tudelad tvåsamhet.
Det hela handlade om att finna balans. Finna en balans mellan att hantera en saknad och avståndet när de inte umgicks, och att hantera tiden tillsammans varsamt när de väl träffades. En balansgång mellan osäkerhet och vilja. En balansgång mellan glädje och oro. En balans mellan tillit och aktsamhet. Många tudelade balansakter
Än så länge hade hon balansen.
Hon hade varit sliten när hon gick av planet i fredags. Hon skulle hälsa på A 50 mil västerut...visst hade hon varit nervös denna gång också, men grejen var den att hur mycket hon än ansträngde sig att vara si eller så, så kunde hon i alla fall bara vara sig själv. Och med det i ryggen sänktes pulsen ett par hundra och sen körde hon bara. Hon kände sig osäker och säker på samma gång. Helt säker på vad hon ville få ut av helgen, och samtidigt så osäker på sig själv. Relativt säker på vad hon själv kände, osäker på om känslan delades av A. Tudelat känsla och förnuft.
De hade myst, tagit det lugnt, ätit långa frukostar, sovit länge, umgåtts och bara varit. Höjdpunkten var lördagens GP i Speedway. Hon hade inte kunnat någonting om motorsporten innan, inte hur det gick till eller någonting. Så A fick agera frågeplank där hon hade ställt alla dumma frågor hon kunde komma på för att förstå sporten mer. Och den hade sugit tag i henne. Mullret när de körde förbi fick bröstbenet att vibrera, hon var begeistrad och kunde inte låta bli att sugas med av känslan och stämningen och ställa sig upp och ropa och heja när det var som mest spännande. Hon skulle lätt åka på flera av deltävlingarna. Lätt. Samtidigt kändes det in i märgen när de körde omkull...hon kände med de tappra förarna när de blev tvugna att avbryta tävlingen för att de kört omkull. Dels för att de skadat sig fysiskt, och dels för att det måste kännas förbannat att behöva bryta loppet, att inte kunna fortsätta. Tudelat begeistring och smärta.
Hon hade försökt att slappna av och som sagt var bara vara. Hon tänkte mycket i termer om ensamhet, tvåsamhet och vad det innebar. Hon hade alltid trott på tvåsamhet som ett sätt att leva. Att dela halva sig själv med någon annan. Att vilja att någon känner en utan och innan. Att vilja dela en vardag. Ingen av dem var där ännu, de rodde långsamt med ekan på ett än så länge rätt lugnt vatten. En varsin åra, ett årtag i taget. Det var ett jobb för båda, ett tudelat. På ett sätt ville hon dra på motorn och sätta lite fart ut mot öppet vatten, för att testa. Samtidigt som hon inte ville annat än att det skulle ta sin tid, att gro, växa och bli något stabilt med tillförsikt. Tudelad tvåsamhet.
Det hela handlade om att finna balans. Finna en balans mellan att hantera en saknad och avståndet när de inte umgicks, och att hantera tiden tillsammans varsamt när de väl träffades. En balansgång mellan osäkerhet och vilja. En balansgång mellan glädje och oro. En balans mellan tillit och aktsamhet. Många tudelade balansakter
Än så länge hade hon balansen.
Kommentarer
Trackback
