Märklig dag

Idag har varit en så bedårande märklig dag. Bitterljuv. Ljuvbitter.

En mycket god vän berättade idag att hon hon väntar tillökning. Två små pyren ligger och gror i hennes mage. Och det är ren och skär lycka! Jag är så innerligt glad för henne och hennes bubbe. De förtjänar denna lycka. Det känns inte märkligt någonstans, mer än att jag kommer sakna henne galet mycket när hon inte finns i min omedelbara närhet på samma sätt framöver. Hon är ett stort stöd. En pelare att luta sig mot när det stormar. Det är ljuvt.

Samtidigt fick jag upp ögonen idag för en annan person. Någon som jag inte trodde att jag brydde mig om. Men som tydligen får mig helt ur spel. Någon jag trodde att jag inte lade någon energi på. Och ändå blir jag så ledsen, så sårad och förbannad på saker hon gör, säger, eller inte gör och inte säger. Mina val jag skrev om häromdan känns plötsligt inte så enkla längre. Inte när det gäller henne. Jag vill välja att hon inte ska påverka mig. Jag vill välja att hon inte letar sig in i mina mörkaste vrår och plockar fram mina sämsta sidor. Jag vill välja att inte ens lägga energi på henne. Men ända sen det gick upp för mig att hon inte har något till övers för mig, så har hon etsat sig fast. Jag fattar väl också att man inte kan vara älskad av alla. Jag har ju inget till övers för henne heller, Så varför bryr jag mig ens. Det är bittert.

Och jag får veta att om ekonomin räcker till så skall det stärkas på en avdelning på jobbet. En avdelning dit jag inte är tilltänkt. Vilket inte heller känns helt bekvämt. Jag vet också att jag inte är kvaliciferad nog för att göra jobbet som krävs...det är inte det. Men det känns bara...inte bekvämt helt enkelt. Undrar vart jag ska ta vägen helt enkelt.

Och bitterljuv är smaken av saknaden. Ljuv därför att den minner om något gott. Något bra. Något att utforska. Något som bringar en känsla i kroppen min. Något jag vill ha nära, jämt. Så ljuvt, och så sött. Och så bittert att det är sådant avstånd som skapar avstånd.

Utan den bittra smaken, skulle väl den ljuva inte finnas
Utan det dåliga, skulle man väl inte märka av det bra
Utan gråten, märker man inte skratten
Utan ensamheten är det svårt att uppskatta tvåsamhet

Så det finns ju något gott i allt
Jag vill tro det i alla fall.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0