Ögonblink

Har varit ute på ön idag. Hälsat på mormor och morfar. Helt underbara personer. Även om jag fick förklara för mormor fyra gånger om varför jag lever ensam, vad som hände med Guuben, varför vi inte har kontakt idag, och vad som händer i mitt liv nu.  Men det var rätt bra, det blev liksom som en terapi för mig också.

Men det var tufft. Främst att se mormor förvirra sig mer och mer. Och det värsta är att hon är så medveten om det, vilket gör henne deprimerad. Men det spelar ingen roll för mig, hon är ju världens bästa mormor. Så himlarns fin och bra!

Jag passade på att hämta hem en hel del grejer som jag ställt på deras vind en gång i tiden. Och nu sitter jag på golver i vardagsrummet, men en gigantiskt baileys, softmusik i bakgrunden, och går igenom allt. Framförallt alla dagböcker och brev. Jag har alltid tyckt att jag varit en stark person, med fötterna på jorden. Även om självinsikten inte behagade infinna sig förrän nåt år sen...så har jag alltid trott att jag varit stark. Så läser jag mina dagböcker och brev till nära och kära som aldrig blivit skickade. Och läser om en enormt trasig, ledsen, förvirrad och svag själ. Som hellre önskar bort sitt liv från denna jord, än att såra någon annan. Som hellre ber om förlåtelse hundra gånger för sin existens, än att någon annan skall ta illa vid sig. E´n osäker tjej som söp skallen i bitar, krossade hjärtan på rutin och hade nya killar varje helg. Det är klart att vi alla har vå tonårsperiod...men jag trodde verkligen att min var rätt fridfull. Att jag var rätt nöjd med mig själv.

Så läser jag dikter jag skrivit om lnskar till ett annat ställe bortom jordelivet.
Så läser jag brev till nära och kära där jag berättar för dem hur mycket de betyder för mig, och hur betydelselös jag är i deras ögon.
Så läser jag brev till min mamma om vad jag vill att hon ska göra när jag inte finns i livet längre.

Vad hände med den glada tonårseran?
Jag trodde att jag hade haft en sådan. Var in rolig som var fylld av sprit, killar och folk som utnyttjade mig?
Ja, jag tyckte det då. Och någonstans så får jag försöka se till min uppfattning idag, att det var en bra tid.

Men jösses.
Jag måste nog gå och läsa lite till. Läsa lite mer om Ålis som blev så förbannad för att jag hånglade med Widlund. Om tapetseringen av systers hus på fyllan. Om Micke som var hopplöst kär i mig. Om kattlådan jag somnade i på nyår när jag var 15. Om utskällningarna jag fått för att ha krockat med mamma i tvättstugan kl 8 på morgonen när jag tyckte jag var smart som smet in bakvägen. Om alla hångelhistorier och kärlekar. Om all läkarsprit och starköl. Om alla trasiga cyklar man lett hem genom kolsvart skog. Om alla skrapsår man fått efter att ha vinglat omkull på samma cykel.

Helt enkelt, om den helt galna tonårstiden på Adelsö.