Trött i ögonvrån
Hon försökte gnugga sömnen ur ögonen, men John Blund med sin gruskärra verkade ha bosatt sig innanför hennes ögonlock. Det var så fantastiskt skönt att sluta ögonen och bara slappna av. Men så fort hon ens tänkte tanken pockade verkligheten på uppmärksamhet och så kastades hon tillbaka in i jobbet igen.
Gårdagen innebar många känslor och tankar. Hon hade fått inte mindre än tre samtal från tre väldigt goda vänner som alla behövde lätta sitt hjärta. Hon försökte att finnas och bara lyssna, coacha, stötta och få dem att själva sätta fingret på problemet och finna en lösning. Hon var ingen lösningsmaskin, hur mycket hon än ville, men hon kunde i alla fall hjälpa till att reda ut och bena upp. Hon led med dem alla tre, på tre olika sätt med de olika förutsättningar de hade.
Många gånger kände hon sig inte tillräcklig. Hon ville göra mer. Fixa, lösa, ordna så att alla kunde må bra igen. Men hon insåg vari hennes begränsningar låg. Hon trodde på tanken och viljans kraft, och sände därför alla sina varmaste tankar och känslor till dem allihopa. Någon gång under dagen kanske i alla fall någon av dem känner av lite oförklarlig värme i hjärtat, då vet de att det var hon som önskade dem allt gott.
Igår hade hon även stött på en och annan surkart som verkade göra det mesta för att förbanna henne. Egendomligt att hon ens lät sig påverkas av det till en början. Hon var inte mer än människa, men istället för att göra som hon gjorde förr och bara dra sig undan och värka ut irritationen så hade hon gått rakt fram till personen i fråga och berättat vad hon hade förväntat sig och varför det inte kändes ok. Personen i fråga hade varit föga intresserad av vad hon hade att säga, och minuten efteråt bestämde hon sig för att inte lägga mer energi på det. Det var inte värt det. Hon hade slutat omge sig med människor som fick henne att må dåligt. Så det var inte värt det.
Gårdagskvällen hade varit intressant på många andra sätt också. Nyfikenheten hade varit hennes skugga, den förföljde
henne vart hon än gick, på gott och ont. Just denna kväll hade det mynnat ut i något mycket gott. Ett fantastiskt trevligt och intressant samtal långt inpå småtimmarna. Är det inte en rätt egemdomlig känsla när samtalsämnena aldrig tar slut? När man vet att man borde vara ansvarsfull, vuxen och komma i säng för att sova sin skönhetssömn, men ändå går det liksom inte att avsluta. Man vill inte avsluta. Gruset i ögonen och lojheten i kroppen till trots idag, så var det värt det. Och ni som känner Ögonblink vet att hon ofta ställer sig frågan: var det värt det? Och om svaret på den frågan är ja, så spelar det ingen roll hur mycket pengar som gått, hur få timmar man har sovit, hur dåligt man mår dagen efter osv. Det var ju värt det! Och även denna gång är svaret på frågan ett rungande ja.
Over n out
Gårdagen innebar många känslor och tankar. Hon hade fått inte mindre än tre samtal från tre väldigt goda vänner som alla behövde lätta sitt hjärta. Hon försökte att finnas och bara lyssna, coacha, stötta och få dem att själva sätta fingret på problemet och finna en lösning. Hon var ingen lösningsmaskin, hur mycket hon än ville, men hon kunde i alla fall hjälpa till att reda ut och bena upp. Hon led med dem alla tre, på tre olika sätt med de olika förutsättningar de hade.
Många gånger kände hon sig inte tillräcklig. Hon ville göra mer. Fixa, lösa, ordna så att alla kunde må bra igen. Men hon insåg vari hennes begränsningar låg. Hon trodde på tanken och viljans kraft, och sände därför alla sina varmaste tankar och känslor till dem allihopa. Någon gång under dagen kanske i alla fall någon av dem känner av lite oförklarlig värme i hjärtat, då vet de att det var hon som önskade dem allt gott.
Igår hade hon även stött på en och annan surkart som verkade göra det mesta för att förbanna henne. Egendomligt att hon ens lät sig påverkas av det till en början. Hon var inte mer än människa, men istället för att göra som hon gjorde förr och bara dra sig undan och värka ut irritationen så hade hon gått rakt fram till personen i fråga och berättat vad hon hade förväntat sig och varför det inte kändes ok. Personen i fråga hade varit föga intresserad av vad hon hade att säga, och minuten efteråt bestämde hon sig för att inte lägga mer energi på det. Det var inte värt det. Hon hade slutat omge sig med människor som fick henne att må dåligt. Så det var inte värt det.
Gårdagskvällen hade varit intressant på många andra sätt också. Nyfikenheten hade varit hennes skugga, den förföljde
henne vart hon än gick, på gott och ont. Just denna kväll hade det mynnat ut i något mycket gott. Ett fantastiskt trevligt och intressant samtal långt inpå småtimmarna. Är det inte en rätt egemdomlig känsla när samtalsämnena aldrig tar slut? När man vet att man borde vara ansvarsfull, vuxen och komma i säng för att sova sin skönhetssömn, men ändå går det liksom inte att avsluta. Man vill inte avsluta. Gruset i ögonen och lojheten i kroppen till trots idag, så var det värt det. Och ni som känner Ögonblink vet att hon ofta ställer sig frågan: var det värt det? Och om svaret på den frågan är ja, så spelar det ingen roll hur mycket pengar som gått, hur få timmar man har sovit, hur dåligt man mår dagen efter osv. Det var ju värt det! Och även denna gång är svaret på frågan ett rungande ja. Over n out
Kommentarer
Trackback
