Ögonblink

Den värsta känslostormen hade bedarrat. Hon strök fingrarna genom håret som så många gånger förr och upptänkte att fjärilarna var borta, från håret, från magen. Vad annat kunde hon göra. Hon lade locket på och intalade sig själv att det inte var henne det var fel på.

Runt omkring henne hade hon nära och kära som bara fanns där, gav henne en kram, torkade en tår, gav uppmuntrande ord till henne och sysselsatte henne med allehanda ting samtidigt som de berättade för henne att hon var bra. Och det uppskattade hon innerligt mycket. Hon riktade ett speciellt tack till vännen som släppte allt för och åkte rallybil hem till henne bara för att trösta och berätta att hon förtjänade bättre.

För så var det. Nu började hon kanske så sakteliga förstå det. När den värsta dimman hade lättat en aning från marken och hon kunde se lite länge och lite ljusare. Då hade det som sakteliga gått upp för henne att hon var hon, och ville man inte ha henne precis som hon är, med alla de brister och svagheter hon hade och med alla styrkor och förmågor hon hade, då fick det vara. Hon var värd bättre.

Fredagen hade varit tung. Men många frågetecken hade i alla fall rätats ut efter ett samtal. Ett samtal hon klurade mycket på och försökte förstå. Men det enda hon egentligen behövde förstå var att hon inte var önskad där, på just den platsen på jorden, på just den platsen i en annans människas liv. Och då fick det bli så. Det var kanske det enda hon behövde förstå just här och nu.

Ballongeriet var en bra utväg, där var hon tvang att dra på ett gott humör och sporra såväl passagerare som personal, och det hjälpte. Sen fick hon ett ypperligt gott sällskap resten av fredagskvällen också, så det blev rätt bra ändå.

Resten av helgen tillbringade hon i bästaste vänners lag, tillsammans med sina två änglar (guddöttrar) i ett frodigt grönskande lantliv, med doft av syréner och kärlek vartän man vände sig. Helt underbart och precis vad hon behövde.

Lördagskvällen hade hon suttit med närmsta vännen i solnedgången på baksidan av huset. I famnen låg lillskruttan och sov sött, ovanför huvudena hördes humlorna i häggen, det luktade nyklippt gräs, gubben i huset gick med vattenkannan, svalorna skriade och ett par meter därifrån satt äldsta skrutten och lekte med leran som just blivit i den nyvattnade rabatten. Och allt detta mot bakgrunden av faluröd lada med blå vägg, ljusgrönt gräs och kvällssol. Hon hade lutat sig tillbaka och insett vad livskvalité är. Och mitt i allt kände hon ett sting av lycka. Det var länge sen.

Trots revan i hjärtat.
Trots känslan av besvikelse.
Trots uppgivenheten i hennes själ.
Så insåg hon att alla dessa känslor skulle gå över.
Hon behövde bara rida ut stormen.
Det går över.
Tillförsikt.