Ögonblink

På ett sätt känns det som att ingenting har hänt, som att inget är förändrat sen förra veckan. Jobbet tuffar på i 180 fortfarande och den enda skillnaden idag är kanske att jag suttit med lurar hela dagen och inte orkat prata med folk. Jag orkar inte vända ut och in på mig själv för varje människa som läser mina ögon, som ser att leendet kanske inte är uppe vid örsnibbarna just nu. Jag svarar de som jag vet verkligen bryr sig, och inte de som bara "vill veta" vad jag haft för mig som gjort att jag ser så ledsen ut.  

Jag är kräfta. Jag kryper in i mitt skal och värker ut det. Det går över, det vet jag ju. Och det är ju inte så att jag är handlingsförlamad under tiden. Jag kan skratta och le uppriktigt. Jag kan jobba och få saker gjort. Jag kan hänga med på roliga saker. Det är ju precis det jag behöver göra.  

Och på ett annat sätt känns hela världen upp och ner, eller kanske framförallt tom. Ingen att säga godnatt till, ingen att önska godmorgon, ingen att berätta för hur dagen varit. Eller jo, det är klart att det finns folk som säkert skulle lyssna på det...men inte på samma sätt.  

Ser faktiskt fram emot veckan som kommer nu, och framförallt helgen. Om vädret håller i sig så har vi flygning varje dag och det är så underbart att komma ut dit och se ansikten som vill en väl, som kramar om en och som förstår vad man känner inför det här med ballonger. Nytt folk, nygammalt folk som dyker upp med nya överraskningar och gamla rävar. En salig blandning som på ett sätt skapar enormt mycket intriger, men som på ett annat medverkar till en skön stämning.

Helgen kommer bjuda på lite party efter flygning, lite räkor och dricka kommer sitta hur fint som helst. kan vara skönt att umgås mer än bara de timmarna vi flyger, och prata om något annat än ballonger (jo, vi kan faktiskt det)  

Jag har för övrigt toktrillat för en ny stjärna på artiskhimlen. Jag tackar Angelica för tipset. Nu går musiken från melissa Horn alltid i mobilen, och på jobbet....texterna träffar så rätt, rösten är så äkta, så bräcklig och det känns ända in i hjärteroten när jag lyssnar på hennes musik. Jag fastnar på ett eller annat sätt i texterna som frammanar olika känslor.

Igår i bilen på väg hem fastnade jag nedanstående......Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Men ibland verkar livet gå emot mig som en betongvägg, och då händer det att även den starkaste (läs jag) vacklar. Det är vid sådana tillfällen, när man går in i den där feta betongväggen, som man inser att i minsta lilla spricka kan det växa den vackraste av alla rosor. Inget ont som inte har något gott med sig.  

Vi ses där uppe
-------------------------

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är