Virrvarrkarusell....

"Det man tappar i karusellen får man ta igen i pariserhjulet"
 Var det en mycket bra herre från västsverige som sa en kväll. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men han fick mig i alla fall på bättre humör denna kväll. Jag valde att tolka det som att det faktiskt aldrig är försent, och att det går flera tåg. Det går alltid flera tåg.

Men nu var det så här...att för ett tag sen hoppade jag av ett tåg. Tåget kom till en slutstation. Bakom fanns det inget mer. Stop. Finito. Jag hoppade av, sorgsen därför att resan hade varit helt fantastisk, den bästa resan i hela mitt liv. Men lättad just därför att den är slut. Jag vill inte åka med det tåget igen.

Då och då kommer jag däremot tillbaka till denna återvändningsgränd. Oavsett om jag vill det eller inte, och inte förrän nu, ett år senare, inser jag hur bitter jag är. Och hur gärna jag vill sluta vara bitter och istället glädjas åt allt  Men jag ska berätta en historia.

När jag var 16 flyttade jag hemifrån. Jag flyttade runt ett år på olika adresser och hamnade til slut i en riktig lägenhet på 28 kvadrat i Solna. Jag älskade den. Den var helt perfekt. Hyresgästen innan mig hade packat sina grejer ett halvår tidigare och det enda vittnade om att någon hade bott där var en skruttig liten grönsak i fönstret. En solkig fredskalla med prickiga blad som törstade efter såväl vatten som uppmärksamhet. Och det fick hon. För det var en hon och jag namngav henne till Beatrice. Min Beatrice.

I samma veva träffade jag en kille. Eller vi hade känt varandra ett par år innan och var väldigt goda och nära vänner. Sådär nära att vi kunde sova över hos varandra utan att det var något i luften. Men detta vände efter ett par år, och ungefär i samma veva som jag flyttade in i lägenheten och träffade Beatrice, så bodde han mer och mer hos mig. Beatrice blev en rökkompis i fönstret på fjärde våningen. Hon blev som en liten bäbis för oss som vi skojade om och skulle hålla vid liv.

Hon växte och blev större, killen och jag flyttade ihop. Hon hängde med och hon blev till och med så stor att vi kunde ta skott från henne. Och resultatet blev det vår gemensamma lilla gröna bäbis Klara. Vi hade en liten grej att namnge alla blommor....skitfånigt....men Klara blev så signifikant för oss. Ett förhållande är som en blomma, som man måste vattna och vårda ömt.

Åren tickade på, killen och jag gifte oss och hade under många år pratat om barn, och självklar skulle en dotter heta Klara. Det var inget snack om saken. Det var ju vår grej, och dessutom rätt fint tyckte vi eftersom vi hade en historia kring det namnet.

Tåget rullade vidare, stannade inte vid så många stationer. Inte ens vid barnstationen. Fast vi hade allt och alla förutsättningar. Till slut kom det fram till slutstationen. Vi ville inte längre. Båda ville kliva av tåget. Och det gjorde vi. Sen gick vi skilda vägar. Ibland som vänner, ibland som ovänner.  Jag tog Beatrice. Han ville väldigt gärna ha Klara. Och så blev det i uppdelningen.

Och idag, ett år senare, är han omgift och fick en liten dotter för tre veckor sen. All heder och lycka åt honom, att han lyckades med det som vi inte klarade av. Jag är glad för hans skull, därför att jag kunde ju inte ge honom det där han ville ha.

Men, ni får en gissning vad den dottern heter.
Och sen kanske ni förstår varför jag bittrar till ibland.

Det går över.
Men låt mig få vara det en liten stund bara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0